Under andra halvan av 2018 startade RFSL Uppsala, med stöd från Region Uppsala, Sveriges första och enda psykologmottagning med specialistkompetens i hbtq-psykologi/psykoterapi som drevs helt av legitimerade kliniska psykologer. På grund av ett förändrat ekonomiskt läge nationellt har Region Uppsala nu beslutat att inte från eget håll finansiera en fortsättning av Uppsala hbtq-psykologmottagning. Mottagningen har därför legat nedlagd sedan årsskiftet. Detta trots att mottagningen visat på ett gott reslutat och har drivits till en låg kostnad.

Redan under den första verksamhetsmånaden fullbokades hbtq-psykologmottagningen, trots hbtq-personers generellt stora misstro till vården. I slutet av 2018 utvärderade RFSL Uppsala mottagningen, där besökanden fick svara på frågor kring tillgänglighet, bemötande, delaktighet och förtroende samt nöjdhet. Frågorna fick mellan 8,9 och 9,9 i medelvärde på samtliga frågor, där 10 var högsta betyg. Det går även att se att mottagningen, trots glesa kontakter, överlag få tillfällen samt en väldigt begränsad verksamhetstid, ledde till en mindre grad av depressionssymptom och en ökad livstillfredsställelse. Mottagningen har alltså både nått ut till målgruppen och visat på ett gott resultat på en mycket kort tid. Jämför detta med att 62% av svenska transpersoner uppger att de drar sig för att besöka vården, trots att 59,5% av svenska vårdgivare i samma undersökning genomgått utbildning i transfrågor. Enbart kompetenshöjande åtgärder, trots vikten av att förbättra hela vården, räcker alltså inte till.

På grund av hbtq-personers generellt höga psykiska ohälsa, suicidrisk och misstro till vården anser vi att det är bekymmersamt att inte se över en fortsättning av Uppsala hbtq-psykologmottagning när mottagningen redan visat på goda resultat. Vi vädjar därför till Region Uppsala att ändra sitt beslut och hitta en lösning för att rädda Uppsala hbtq-psykologmottagning.

Uppsala hbtq-psykologmottagning var Sveriges första psykologmottagning som byggde på specialistkompetens och evidensbaserade metoder för att arbeta med just hbtq-personers psykiska ohälsa och minioritetsstress. Region Uppsala har inte råd att låta den kompetensen och de goda resultaten gå till spillo.

Bakgrund och behov

Flertalet studier i Sverige visar på de alarmerande siffrorna kopplat till hbtq-personers psykiska hälsa. Socialstyrelsens ​Psykisk ohälsa bland personer i samkönade äktenskap​ (2016) visar att risken för ångest och depression är dubbelt så hög bland vuxna hbtq-personer som hos resterande befolkning och att risken för alkoholmissbruk hos yngre hbtq-kvinnor är sju gånger högre. Även mortaliteten bland hbtq-personer är högre, på grund av suicid och hiv/AIDS. Dessutom finns det en större prevalens av allvarligare sjukdomar såsom psykos samt ett större bruk av psykofarmaka.

Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor (MUCF) visar även de på hbtq-personers psykiska ohälsa. MUCF rapporterar att 25% av unga homo- och bisexuella kvinnor har försökt ta sitt eget liv, samt att 65% av unga kvinnor och 48% av unga män under de tre senaste månaderna blivit dåligt bemötta på ett kränkande sätt.

I Transgender Europe:s jämförande studie ​Overdiagnosed but Underserved​ (2017) rapporterades att bland Sverige, Spanien, Polen, Serbien och Georgien mådde transpersoner i Sverige näst sämst. 62% av de svenska svaranden uppgav att de drar sig för att besöka vården, trots att 59,5% av svenska vårdgivare som svarat genomgått utbildning i transfrågor; en klart högre andel än övriga länder som deltog i studien. Samtidigt som denna studie släpptes gick RFSL ut med ett pressmeddelande och kommenterade att 39% av transpersoner i studien rapporterade sin hälsa som dålig i stort, när siffran endast är 5% över hela Sveriges befolkning.

RFSL:s rapport ​Förtroende att stärka​ (2016) visar även den på en stor misstro (ca 25%) och osäkerhet (ytterligare ca 15%) mot sjukvården hos hbtq-personer. Hos transpersoner var misstron i rapporten ännu högre, ca 40%.

Vetskapen att den psykiska ohälsan är betydligt högre bland hbtq-personer än bland övriga befolkningen, samt den misstro och osäkerhet hbtq-personer har för sjukvården, gör det tydligt för oss att behovet är fortsatt stort för en fortsättning av Uppsala hbtq-psykologmottagning. Att mottagningen dessutom är separat från den offentliga vården har visat sig vara gynnsamt för att överbrygga den misstro och osäkerhet forskning visar på.