Detta är ett öppet brev, skrivet i frustration men också i hopp om ansvarstagande. 

Det är anmärkningsvärt hur svårt det är att nå ansvariga redaktörer och beslutsfattare på SVT och Sveriges Radio för att framföra klagomål eller öppna brev. När tillgången till public service på detta sätt försvåras uppstår ett tydligt demokratiskt glapp. 

Bakgrunden till detta brev är hur iransk-svenska demonstrationer i Sverige har hanterats i statliga medier. Protester som varit omfattande, långvariga och välbesökta har fått mycket begränsad eller ingen bevakning alls. När rapportering sker är den ofta kort, fragmentarisk och utan sammanhang. Detta står i stark kontrast till demonstrationernas betydelse, både för iransk-svenskar och för att ge den svenska allmänheten en rättvisande bild av situationen i Iran. 

Frågor som rör Iran tycks ofta hamna i ett medialt vänteläge. När man avvaktar tills det ”lugnar sig” försvinner både aktualitet och offentligt tryck. Detta är inte ett neutralt förhållningssätt, utan ett val med konkreta konsekvenser. 

Det finns också en växande oro bland många iransk-svenskar över att SVT:s rapportering återkommande lyfter fram perspektiv kopplade till smala och starkt ifrågasatta politiska grupperingar, medan bred folklig mobilisering och civilsamhällets demokratiska kamp ges begränsat utrymme eller helt förbigås. Detta riskerar att allvarligt skada förtroendet för public service som oberoende och allsidig aktör. 

Som public service-medier har ni ett särskilt ansvar att spegla samhällsengagemang, även när det är långvarigt, komplext eller politiskt obekvämt. Vi förväntar oss inte kampanjjournalistik, men vi förväntar oss närvaro, kontinuitet och en genuin vilja att spegla verkligheten ur fler än ett perspektiv. 
Detta brev delas öppet eftersom de etablerade vägarna upplevs som stängda. Förhoppningen är att det tas emot som en seriös och konstruktiv uppmaning till självrannsakan och dialog.