Detta upprop syftar till att uppmärksamma behovet av balans och opartiskhet i Melodifestivalen, i linje med public service-uppdraget. Under årets upplaga har programmet tydligt gett utrymme åt propalestinsk aktivism, bland annat genom val av programledare och medverkande artister.

Både Gina Dirawi och Hampus Nessvold har offentligt uttryckt sig kritiskt mot Israel, och i Dirawis fall finns tidigare uttalanden som av många uppfattats som antisemitiska. Därtill har rapduon Medina återigen inkluderats, trots att de öppet förespråkat bojkott av Israel och aktivt verkat för att Israel ska uteslutas ur Eurovision Song Contest. Att ge utrymme åt artister som vill exkludera ett deltagande land ur Eurovision är oförenligt med ett opolitiskt musikprogram.

Mot denna bakgrund föreslås att den israeliska artisten Yuval Raphael bjuds in som pausunderhållning i Melodifestivalens final. Yuval Raphael mottog folkets röst i Europa i årets Eurovision, vilket gör henne till ett legitimt och publikt förankrat val.

En sådan inbjudan skulle fungera som en demokratisk och kulturell motvikt till den ensidighet som präglat programmet, visa att två perspektiv kan rymmas, samt markera att public service inte favoriserar aktivism kopplad till en auktoritär sida i konflikten på bekostnad av en demokratisk stat.

Detta upprop är viktigt eftersom kultur och public service inte existerar i ett vakuum. När stora plattformar som Melodifestivalen ensidigt ger utrymme åt politiska uttryck kopplade till Israel–Palestina-konflikten, får det konsekvenser långt utanför musikens värld.

Under senare tid har antisemitismen i Europa eskalerat kraftigt, och den har i många fall manifesterats inom miljöer som beskriver sig som ”propalestinska”. Judar har trakasserats, hotats och attackerats just för att de är judar – inte för politiska handlingar de själva gjort. Detta har inkluderat terrorattacker och våldsamma angrepp mot judiska mål, vilket tydligt visar hur snabbt politisk aktivism kan glida över i ren antisemitism.

I detta klimat blir det särskilt problematiskt när judiska eller israeliska röster systematiskt exkluderas, samtidigt som personer och artister som öppet förespråkar bojkott av Israel eller ifrågasätter dess legitimitet ges utrymme. Den typen av obalans riskerar att normalisera ett tankemönster där Israel – och i förlängningen judar – behandlas som ett undantag som inte förtjänar samma rättigheter eller representation som andra.

Att bjuda in den israeliska artisten Yuval Raphael, som dessutom fick folkets röst i Europa i Eurovision, är därför inte bara en musikalisk fråga. Det är en tydlig markering mot antisemitism, ett ställningstagande för balans och ett sätt att visa att judisk och israelisk närvaro i europeiskt kulturliv inte ska tystas eller relativiseras av politiska påtryckningar.

Public service har ett särskilt ansvar i tider då hat normaliseras. Balans, inkludering och konsekvens är inte neutralitetens motsats – det är dess förutsättning.